Det är mycket som händer just nu. Sommar blir till höst blir till sommar blir till höst och jag som inte ens har hunnit flytta in ordentligt än! Det här är nog första gången sedan jag flyttade in här som jag varit ensam i lägenheten utan att vänta på någon som ska vara här ett par dagar. Det känns minst sagt ovant.

Den här helgen har varit en sån lustig kaukafoni. Gamla delar av mig själv har fått möta nya delar av mig själv och i de flesta fallen har jag låtit de nya segra. En seger för mig och för min ro med mig själv, en ledsam upptäckt för de som trott sig känna mig kanske.

Förövrigt lite roligt att det trotsallt slutade med att jag fick rätt angående möblemanget. Jag sa "Om jag inte styr upp det innan jag flyttar så kommer det sluta med att jag bor med de där äckliga möblerna", vilket det också gjorde. Idag ska jag nämligen bära upp det äckliga skrivbordet igen från källaren då jag inte har råd med ett annat på ett tag och jag behöver någonstans att sitta och skriva. Någonting inom mig skriker efter utlopp men som vanligt är jag för rastlös och ignorant för att orka ta tag i det.

Jag undrar hur många väckarklockor det ska behöva ringa innan jag antingen vaknar upp och förändrar mina förutsättningar eller sitter i en bil uppe på klippan och förbereder mig

9/10

I ärlighetens namn så har jag inte lyssnat på Kinks på flera år. När jag hittade den här skivan på vinyl i ett reaställ i Göteborg så var det därför med viss grinighet som jag konstaterade att min favoritlåt "Picturebook" inte var med. Hursomhelst så köpte jag skivan, och när detta skrivs så snurrar den fortfarande i min spelare.

Många anser Kinks vara ett utav de viktigaste banden någonsin för den moderna rocken, och visst är det så. Det är nämligen inte svårt alls att hitta tydliga influenser hos majoriteten av dagens rockband. Skivan, som vid det här laget har många år på nacken (förtiofem för att vara exakt) känns fortfarande aktuell och fräsch. När man hör spår som Life goes on och Life on the road så känns det som att det likagärna kunde varit igår som skivan släppts och som att tiden garanterat måste ha stått stilla sedan sjuttiosju.

Sköna distade gitarrslingor blandas upp med akustiskt, pianospel och säker sång, och på  något sätt känns det som ett återseende med en sedan länge saknad vän. När skivan, tyvärr, börjar närma sig sitt slut så frågar jag mig själv hur jag har klarat mig utan den i alla dessa år.

Någonting som dock drar ner skivan något i mina ögon är "Jukebox music" som rent ut sagt känns helt felplacerat. Detta gör att jag tyvärr inte kan ge skivan den tia som den annars så väl förtjänat.

Imorse när jag satt och letade igenom ett gäng gamla anteckningar, så hittade jag en låtlista som jag gjorde till ett mixtape någon gång i våras. Skulle jag gjort samma låtlista idag skulle den förmodligen sett annorlunda ut på ett par punkter, men i stora drag varit oförändrad.

Tänkte att jag skulle posta det som inspiration iallafall.

Sida A
Suburban kids with biblical names - Love will
Pulp - Common people
Dexy's midnight runners - Come on Eileen
The Smiths - Ask
Bear Quartet - Ask me don't axe me
The Cure - It's friday I'm in love
Suburban kids with biblical names - Trumpets and violins
Grioa - Det vackrigaste
Kultiration - Sparkar & Slag

Sida B
Chords - Wrap your chops
Grioa - Vårteckenspråk
Kultiration - Albanija
The Essex Green - Lazy may
Suburban kids with biblical names - Rent a wreck
Kings of convenience - I'd rather dance with you
The Smiths - Still ill
The Essex Green - Late great cassiopia
Arcade Fire - Rebellions (lies)

8/10

Det är sent 2005 och jag sitter på en spårvagn, vänd mot fönstret med lurarna på. Jag minns att jag tyckte att det hade varit ett väldigt bra musikår men att jag blivit lite besviken på att Arctic Monkeys och allas våran rockjunkie Pete Doherty fått så himla mycket hype på så otroligt kort tid. Nog svamlat, min poäng är iallafall att många riktigt bra skivor hamnade i skymundan under den här perioden till förmån för, framförallt dessa två band. En av dessa, som på allvar förtjänade betydligt mycket mer hype än vad han faktiskt fick var Kristian Anttila.

"jag drömmer mig bort till sång och musik
Till diskot och kärlek..."Bartender! Två flaskor hit!
Jag vill ha en till att stilla branden i hjärtat och en i min skalle så hårt du kan
så jag kan tuppa av och drömma mig bort igen..."

Det här är ett kort utdrag ur låten Bland bovar å banditer. Lyriken är god och musiken trallvänlig. Absolut inte jättedjupt men inte heller helt glattigt. Texterna har en poäng och ÄR faktiskt väldigt träffsäkra. En ganska skön balansgång mellan det emotionella och det glattiga med andra ord.

Stundvis låter det dock lite för bekant och man har kan se tydliga paralleller till band som Paddington DC och Mattias Alkberg BD. Dagensskiva.coms recensent Carolina Setterwall skriver i sin recension i slutet av 2005 att hon även ser spår av Jocke Berg och Håkan Hellström, någonting som jag verkligen inte kan hålla med om. Nu kommer förmodligen många att snabbt dra slutsatsen att jag är en Kenthatare, svaret är då nej även om jag inte tycker det har någonting med saken att göra.

I det stora hela tycker jag att Anttila träffar rätt med sin skiva, och många av låtarna gillar jag såpass mycket att jag kan citera långa bitar ur texten på rak arm vilken dag som helst.

Den här skivan lär fortsätta snurra i min spelare från och till i många år till framåt.